Jag och Familjen Jepsen

Nu har jag varit på vårdcentralen. Jag ska medicinera. Smått ofrivilligt, jag gör det för barnes skull.
MEN jag ska också göra allt vad jag kan för att hitta rätt sätt för mig att genom samtal/terapi ta itu med mitt kontrollbehov som i olika former kommit och gått i livet och i detta nu skapar stark ångest.

Det finns en viss skamm i att öppna sig helt och hållet men detta är vad jag nu kommer att göra. ALLT skit. Hur mycket jag än skäms över vad jag kommer berätta ska jag endå göra det. För min samtalskontakt, som kanske inte kan hantare just detta. Då kommer jag byta. Jag ska jobba hårt med migsjälv. Jag känner att jag har inget att förlora.

Jag har VERKLIGEN spårat ur på mindre än två veckor och blivit mycket besatt och fixerad, kontrollerande.
Just vad det handlar om för mig just nu står inte i centrum hos vården utan det gör det återkommande beteendet. Men jag vill ha hjälp med min fobi. Jag tror inte att jag kan släppa den så "enkelt" även om denna ångelst tidigare yttrat sig i helt andra tankar som tex min anorexi i tonåren och svårtattsomna-fix idéer som liten. Efter branden på hotellet, skräcken som gav ångest. Det är någon skit i mig som jag har bestämt att jag ska hitte ut ur. Något som varit mig i alla dom här faserna som i mitt liv som hade kunnat vara så mycket bättre ska bort.

Jag är LIVRÄDD för biverkningarna i inkörningsperioden. Dom är farliga. Men såklart....har medecin tillfälligt mot just dom. Herre gud, vad jag ska mixtra med hjärnan nu! Men knäppare än vad jag är kan jag nog inte bli.

Vänner: Imorgon eftermiddag kommer min iphone hem och jag finns på mitt vanliga nummer igen. Och jag vill jätte gärna umgås. Hålla fötterna på jorden. Sitter här utan alla nummer nu men imorgon! Då ringer jag. För jag har fantastiska vänner som jag tänker tillåta mig be om hjälp av. Genom att umgås. Dom här två veckorna ska få gå bra!