Jag och Familjen Jepsen

Jag mår många gånger bättre nu. Kontrollerar mina fixidéer utan ångest. Är förtvivlad förståss och känner en enorm skamm över det hela. Och skulden förståss. Så jävlka dumt att andra ska behöva ha en särme vardag pga mig. Att inte bara jag behöver avstå saker för att klara av migsjälv utan tex Louise som inte fått gå på öppna förskolan på hela veckan. Kommer få gå och försöka bota min fobi, men kötiden är två-tre månader. Tills dess går jag på samtal iallafall. För att hantera det så länge. Men besattheten har gått ner lite nu. Jag äter atarexen men har ju också fått citalopran. Jag har inte bestämt mig om den ännu. Vet inte om jag vill medicinera. Rädd för första två-tre veckor då man kan må riktigt dåligt. Men en bra effekt efter som jag kanske kan ha ett år eller så och inte "hitta på" några nya dumheter vore ju bra. Idag har det varit full fokus på barnen och jag njuter av dom. Louise är fantastisk och jag är så glad att jag fick vara migsjälv idag utan att anstränga mig. Har gjort allt vad jag orkat för att Louise inte ska uppfatta att jag haft ångest. Igår fick jag anstränga mig väldigt, kände tung andning och hög puls men jag tror jag lyckades dölja det. För henne var mamma som vanligt.Idag också. Utan att anstränga mig särskilt mycket. Jag har varit migsjälv. Jag är vandinnigt förbannad över denna plötsliga och jävligt onädiga grejen. SÅ JÄVLA ONÖDIGT!!!