Jag och Familjen Jepsen

Måndagen den 5/9 2011 kom min Johan till världen och den dagen kommer vara mitt känsligaste minne. Morgonen började med att David åkte till jobbet. Egentligen hade han räknat med att vara hemma men eftersom ingen bebis dykt upp än fick han lov att ge sig iväg till Barva. Louise och jag åt frukost och gick till förskolan. Hade funderat på att vara lediga och gå till Tomas kyrkan (öppna förskolan alltså) som öppnade för hon har längtat så men jag bestämde att jag och magen behövde den vilodagen. Gick ju trots allt på övertid. Så in i hallen och av med kläder, ner i sängen direkt vid 9 när jag kom hem.

Jag var uppe två gånger på förmiddagen och kissade. Båda gångerna väldigt stel och öm i magen och hela kroppen. 12.15 gick jag upp och satte på te och gjorde mackor, polarbröd med ost, skinka och avokado. En andra frukost. När jag skulle sätta mig sa det plask! Varmt och mycket! Klarade mattan tack vare tjocka byxor. Så glad jag blev!!! Ja,ja,ja jag ska få barn tänkte jag!

Ringde Malin och berättade, hon ville komma direkt och sällskapa. Ringde David. Han trodde som jag att det kommer dra igång så han åkte hemåt. Sen ringde jag förlossningen och sa att vattnet gått men värkarna inte satt fart. Hade ganska svaga känningar då. Kom på kontroll sa de.

Nöjd över att det äntligen börjat. Sista magbilden.

Jag duschade och tog fram alla grejer som skulle med. Vatten rann och värkar kändes. Satte på tvättmaskinen. David hade hämtat Malin och de kom ca 13.30. David duschade och satte i bilstolen till bebisen. Vet inte varför men det ville han göra. Vi skulle ju sova på bb och bli hämtade först efter någon dag. Ja, karlar... Malin fotade lite och vi pratade om Louise. Värkarna gjorde ont och jag började känna mig säker på att kontrollen skulle bli förlossning.

Pirrigt!

Vi åkte. Sitta i bil och åka i rondeller ned värkar rekomenderas ej. Jag blev ganska blöt och David släppte mig utanför förlossningen, vi tyckte det var lika bra att parkera bilen direkt. Jag väntade på en bänk och hann ha flera värkar medans. En evighet!

Sen gick vi upp och vi fick ett rum direkt, rum 2. Dom mätte värkar i ca 20 min och jag tyckte det var vidrigt att behöva ligga ner. Fyra värkar fick jag. Dom ville inte undersöka i onödan efter vattenavgången. Åk hem eller hitta på någonting tills det är två minuter mellan värkarna sa sköterskan. Hon fick det att låta som att det skulle dröja.

Hemskt att ligga ner med värkar.

Vi gick ut och trampade. David skrev upp. Värkarna kom tätare och tätare varje gång och på mindre än timman var det bara 2-3minuter mellan regelbundet. Tog stöd av stolpar och bänkar när värkarna kom. Kände mig som ett djur som rymt från zoo mitt bland allt folk kring sjukhuset. Efter en stund började värkarna göra mig väldigt illamående och jag tyckte smärtan började bli jobbig att hantera. Vi gick in och var till toan. Sen ville jag upp igen till förlossningen. Gick till cafeterian först och köpte tidningen till Johans minneslåda.

Ute och vankar.

När vi kom upp förklarade jag hur jag kände mig och vi kom överens om lavemang, citadon och undersökning.
Värkarna tilltog med snabb fart. Jag undersöktes Kl. 16.10. Öppen 2-3 cm. Hur besviken blev jag?
Fick lavemanget och det gjorde sitt jobb. Kändes bra inte alls besvärligt. Inne på toan där jag stannade en stund ökade värkarna med rasande fart. Tog en stund innan jag lyckades ta mig in till David igen. Sen är det lite suddigt i minnet.

Jag trampade mellan väggar och fönster. Värkarna kom nästan utan uppehåll. Jag grät, skrek och ville bara ha min efterlängtade epidural. Men det var ju för tidigt, var ju så lite öppen. Epidural hade jag bestämmt innan och jag längtade efter att få en "paus" med den. Personalen hade fått mig att tro detta skulle ta tid. Egentligen skulle han ju strax vara ute. Det hände mycket nu men ingen förstod. TIllsist ville sköterskan ta en titt, se om jag öppnat mig mer. Jäklar vad klen hon måste trott jag var eftersom hon trodde inget skulle ha hänt ännu. Det tog en stund innan jag lyckades lägga mig ner. Hon tittade och en doktor kom och tittade. Jag låg. Smärtan här kan inte ord beskriva. Jag hade riktig panik. Kändes som jag kvävdes. Jag skrek nej, nej, nej. Ropade på mamma till och med minns jag. Grät och skakade. 10 cm var jag öppen. Men vad faaaan jag ville ju ha epidural, nu är jag aaaaarg skrek jag åt barnmorskan. I huvet: Jag kan inte krysta. Jag kan inte föda. Jag måste ha stopp. Vila! Nu är det stopp. Men, man kan inte avbryta förlossning. Personalen diskuterade hur dom skulle hjälpa mig. Jag hörde inte. Kände huvet komma ropade. MINA BEN DÅ???!!! För dom skakade så. Jag trodde jag skulle få krysta nu i 45 minuter eller så, som med Louise. När jag tröck trodde jag det var början på något som skulle ta tid. Men jag krytstade ut honom på en gång. Dom hann precis ta imot honom! Kl 17.10 sa Johan Hej! Jag fattade inte. Var förskräckt och kunde inte ta till mig honom, rädd för moderkakan. Rädd för mer värkar, jag var chockad. Men bebis ljudet tog mig tillbaka till lugnet. David klippte och jag fick min prins!


Johan Aaro Lee Jepsen, nyfödd. Den 5/9 2011. 3315gram, 48 centimeter.


'Detta inlägg kommer fyllas på med mer text och bilder senare, när jag skrivit klart och läst journalen mm.

100%
Imorgon är det BF.
Eller idag. På ultraljudet sa dom 1/9 eller 2/9 och då sa jag skriv 2/9....fick typ välja.
Det är lugnt. Till och med det kan man tolka som att något vore på gång nu. "Lugnet före stormen".
Lite extra tror jag det kan bli nu för att imorgon är sämsta dagen att vara ifrån Louise på. Hon får tre barnvakter. Malin kommer tills 13, sen tar Sara tills mamma kommer senast 17. Det är bara bra barnvakter, jag klagar inte. Men det känns inte jättebra med tre stycken. Just imorgon fick det lov att bli så. Kan inte hjälpas. Men det blir inget. Bebisen ligger hur högt upp som helst. Har typ rumpan i mellan tuttarna just nu. Antingen är han grymt stor eller så är han verkligen inte på väg ut..

Jag kommer mobilblogga på bb och första tiden, säkert ganska mycket. Det är en speciell tid man vill minnas. Jag älskar att läsa i min första blogg från den tiden med Louise. Lite också för att jag inte vill prata massor i telefon och också för att jag denna gång vill ta det lugnt med besök. Men endå dela med mig. När Louise kom träffade vi typ alla vi känner första veckorna. Den här gången behöver vi ta det väldigt lugnt. För Louises skull. Fokusera på oss fyra och träffa våra allra närmaste. Det beror mycker på hur allt går med Louise.

David steker hamburgare...usch!

I fredags tod Malin lite bilder på mig. För att föreviga graviditeten. Dokumentera mama-looken. Jag inser ju att det är roligt att se på när jag blir gammal. Och kanske redan nästan sommar när jag gått ner över 20kg från nu?
Och kanske roligt för barnen. Här är några. Avskyt att det är en kant på övre magen från strumpbyxan. Men så är det.

Det har blivit en ganska trist textblogg här, jag vet. Jag ska skaffa sån där PRO snart, lovar. Men jag bloggar som sagt för att dokumentera babylivet och spara allting till mina barn, texten är det viktiga. Foto får de massor av. Har fortfarande inte tagit tag i det där med att kopiera hela gamla bloggen (om Louises första år), det borde jag verkligen. Onsdag-Torsdag gör jag det. Minst en timma per dag.

Denna dag har jag:
Sovit länge med Louise (7.20), fick väcka henne det BÄSTA jag vet!!
Ätit frukost med henne (Tomtegröt, efterson jag lchfar på julen-11)
Lämnat henne, gått och lagt mig.
Vaknat, ätit frukost nr 2 och nu ska jag hämta henne igen, strax och faktiskt orka vara nästan den mamman jag brukar vara i några timmar innan David kommer hem och vi äter.

Det är precis vad jag ska göra under denna period med sjukskrivningen. Jag får all den sömn jag behöver. Kroppen får vilan. Ryggen blir avlastad. Louise får leka, ha vuxna omkring sig som orkar gunga, bära och ha sig. Hon får vara ute och springa. Louise kommer ju till mig på natten och knölar en del, vissa nätter mer än andra. Men om hon tänker fortsätta sova till efter 07 är ju båda hon och jag tagit igen det innan vi går upp redan.

Men snart blir livet annat här!!! När vår lille krabat gör entré. Men tills dess lever vi såhär. OK, sålänge. Skulle absolut kunna tänka mig att föda typ nu. Usch jag skulle inte börja tänka så redan tre veckor innan datum denna gång. Men faktiskt, jag vill träffa mitt barn nu. Jag vill heller inte vara gravid mer. Nu växer inte ett liv i mig mer. Nu BOR det en riktig, stor bebisunge i min kropp. Det är tungt och trångt!

Jag sa till David att det är upp till honom att locka ut den lille. Mig har han ju. Han är nära, nära mig och får massor av mamma dygnet runt. Tuttarna kan han ju längta efter men han vet ju inte om dom ännu! Sin pappa måsta han faktiskt komma ut för att få träffa!!!