Lovley morning+psykologtid
Förutom ett mindre roligt resultat på vågen är det en underbar morgon! Louise har sovit i sin säng HELA natten. 6.30 ropade hon på mig. Johan halvsov typ. Jag hämtade henne så hon fick dra sig hos mig men hon ville strax upp och väcka sin pappa. Jag stoppade i propparna och "sov/ammade" med Johan till 10!!! Då gick vi upp till en tyst, tom och icke nerstökad(!) lägenhet.
David och Louise på öppna förskolan. Nu suger Johan på nappen i sin babysitter och jag har förberett lunch. Räksallad idag med isberg, roman, avocado, ägg, gurka och räkor. Ska googla lite och se vad jag kan göra för dressing till enligt lchf. Strax kommer de hem.
Idag kl. 14 ska jag besöka min psykolog. Johan får följa med och typ tutta eller sova lite i min famn medans. Jag bokade tid genast efter första kvällen med extrema känslosvall. Under några dagar här nu då har jag kunnat fundera över vad jag känner, hur jag mår och hur jag sätter ord på det. Jag har börjat förstå migsjälv.
Det som varit är att jag funderat på "tiden med mamma, pappa, louise" och upplevt någonslags "sorg" över att den är slut. Men jag har ju min älskade tjej kvar här förståss! Och kärlekan är knappast mindre. Men en underlig känsla av sorg har jag haft. Som om jag förlorat något. Det är väl hormonerna som spökar? Jag har tänkt på hela dom här två åren occh det har ju handlat myckat om henne, bara henne. Nu är dom TVÅ! Och det känns sopm jag sviker min relation med Louise. Men så är det INTE. Men så KÄNNS det.
Jag mår inte heller bra över att så månnga gånger varje dag behöva tillrättavisa henne om Johan. Som sagt jag har alltid haft ALL tid i världen för Louise. Not anymore...MEn jisses vilken tjatmamma jag tvingas vara. "inte huvet, inte så Louise, inte hårda saker, inte klappa så, gör så si gör så, inte så...."
Annat i mig är oron inför att möta vardagen om två veckor. Och att inte komminikationen med David ska funka när han inte är med och upplever hur dagarna är. Livrädd för att bråka mycket. Jag tror det kan bli svårt att förstå varandra ibland. Och hur korta blir inte dagarna när kan kommar hen 17.30?
Så känner jag som vanligt, konstant nån slags känsla av typ skamm(?) över att vi inte lever ihop på natten. Det är jag och banen och hn tvn, datorn ocg snarket. Och det finns inga alternativ till det efterson snarket. Helt sjukt.
Och jag känner mig väldigt pressad och utmanad med Johan. ALLA påminner mig om att det INTE får bli med Louise(Vilket gör mig ledsen, jag valde INTE det), alla fel jag gjorde med henne och skapade en kolikbebis som tuttade nonstop och inte kunde leva utan konstant rörelse och kroppskontakt. JAG VET!!! Så får det INTE bli. Men om han inte kommer ta napp, gilla vagnen och få kolik vill jag ju inte att folk ska anklaga mig personligen. Jag kan inte styra honom helt. Eller HUR GÖR MAN DET??? Hur skapar men en enkel, harmonisk, välmående lite unge???
Sen är det mycket, mycket mer...Men ungefär detta surrar i mitt huvud hela dagarna. Det blir en del tårar. Men jag har varit "duktig" nu i två dagar och inte låtit det svämma över för mycket.
David och Louise på öppna förskolan. Nu suger Johan på nappen i sin babysitter och jag har förberett lunch. Räksallad idag med isberg, roman, avocado, ägg, gurka och räkor. Ska googla lite och se vad jag kan göra för dressing till enligt lchf. Strax kommer de hem.
Idag kl. 14 ska jag besöka min psykolog. Johan får följa med och typ tutta eller sova lite i min famn medans. Jag bokade tid genast efter första kvällen med extrema känslosvall. Under några dagar här nu då har jag kunnat fundera över vad jag känner, hur jag mår och hur jag sätter ord på det. Jag har börjat förstå migsjälv.
Det som varit är att jag funderat på "tiden med mamma, pappa, louise" och upplevt någonslags "sorg" över att den är slut. Men jag har ju min älskade tjej kvar här förståss! Och kärlekan är knappast mindre. Men en underlig känsla av sorg har jag haft. Som om jag förlorat något. Det är väl hormonerna som spökar? Jag har tänkt på hela dom här två åren occh det har ju handlat myckat om henne, bara henne. Nu är dom TVÅ! Och det känns sopm jag sviker min relation med Louise. Men så är det INTE. Men så KÄNNS det.
Jag mår inte heller bra över att så månnga gånger varje dag behöva tillrättavisa henne om Johan. Som sagt jag har alltid haft ALL tid i världen för Louise. Not anymore...MEn jisses vilken tjatmamma jag tvingas vara. "inte huvet, inte så Louise, inte hårda saker, inte klappa så, gör så si gör så, inte så...."
Annat i mig är oron inför att möta vardagen om två veckor. Och att inte komminikationen med David ska funka när han inte är med och upplever hur dagarna är. Livrädd för att bråka mycket. Jag tror det kan bli svårt att förstå varandra ibland. Och hur korta blir inte dagarna när kan kommar hen 17.30?
Så känner jag som vanligt, konstant nån slags känsla av typ skamm(?) över att vi inte lever ihop på natten. Det är jag och banen och hn tvn, datorn ocg snarket. Och det finns inga alternativ till det efterson snarket. Helt sjukt.
Och jag känner mig väldigt pressad och utmanad med Johan. ALLA påminner mig om att det INTE får bli med Louise(Vilket gör mig ledsen, jag valde INTE det), alla fel jag gjorde med henne och skapade en kolikbebis som tuttade nonstop och inte kunde leva utan konstant rörelse och kroppskontakt. JAG VET!!! Så får det INTE bli. Men om han inte kommer ta napp, gilla vagnen och få kolik vill jag ju inte att folk ska anklaga mig personligen. Jag kan inte styra honom helt. Eller HUR GÖR MAN DET??? Hur skapar men en enkel, harmonisk, välmående lite unge???
Sen är det mycket, mycket mer...Men ungefär detta surrar i mitt huvud hela dagarna. Det blir en del tårar. Men jag har varit "duktig" nu i två dagar och inte låtit det svämma över för mycket.
Kommentarer
Trackback
