Johan kommer till världen-Förlossningsberättelsen
Måndagen den 5/9 2011 kom min Johan till världen och den dagen kommer vara mitt känsligaste minne. Morgonen började med att David åkte till jobbet. Egentligen hade han räknat med att vara hemma men eftersom ingen bebis dykt upp än fick han lov att ge sig iväg till Barva. Louise och jag åt frukost och gick till förskolan. Hade funderat på att vara lediga och gå till Tomas kyrkan (öppna förskolan alltså) som öppnade för hon har längtat så men jag bestämde att jag och magen behövde den vilodagen. Gick ju trots allt på övertid. Så in i hallen och av med kläder, ner i sängen direkt vid 9 när jag kom hem.
Jag var uppe två gånger på förmiddagen och kissade. Båda gångerna väldigt stel och öm i magen och hela kroppen. 12.15 gick jag upp och satte på te och gjorde mackor, polarbröd med ost, skinka och avokado. En andra frukost. När jag skulle sätta mig sa det plask! Varmt och mycket! Klarade mattan tack vare tjocka byxor. Så glad jag blev!!! Ja,ja,ja jag ska få barn tänkte jag!
Ringde Malin och berättade, hon ville komma direkt och sällskapa. Ringde David. Han trodde som jag att det kommer dra igång så han åkte hemåt. Sen ringde jag förlossningen och sa att vattnet gått men värkarna inte satt fart. Hade ganska svaga känningar då. Kom på kontroll sa de.
Nöjd över att det äntligen börjat. Sista magbilden.
Jag duschade och tog fram alla grejer som skulle med. Vatten rann och värkar kändes. Satte på tvättmaskinen. David hade hämtat Malin och de kom ca 13.30. David duschade och satte i bilstolen till bebisen. Vet inte varför men det ville han göra. Vi skulle ju sova på bb och bli hämtade först efter någon dag. Ja, karlar... Malin fotade lite och vi pratade om Louise. Värkarna gjorde ont och jag började känna mig säker på att kontrollen skulle bli förlossning.
Pirrigt!
Vi åkte. Sitta i bil och åka i rondeller ned värkar rekomenderas ej. Jag blev ganska blöt och David släppte mig utanför förlossningen, vi tyckte det var lika bra att parkera bilen direkt. Jag väntade på en bänk och hann ha flera värkar medans. En evighet!
Sen gick vi upp och vi fick ett rum direkt, rum 2. Dom mätte värkar i ca 20 min och jag tyckte det var vidrigt att behöva ligga ner. Fyra värkar fick jag. Dom ville inte undersöka i onödan efter vattenavgången. Åk hem eller hitta på någonting tills det är två minuter mellan värkarna sa sköterskan. Hon fick det att låta som att det skulle dröja.
Hemskt att ligga ner med värkar.
Vi gick ut och trampade. David skrev upp. Värkarna kom tätare och tätare varje gång och på mindre än timman var det bara 2-3minuter mellan regelbundet. Tog stöd av stolpar och bänkar när värkarna kom. Kände mig som ett djur som rymt från zoo mitt bland allt folk kring sjukhuset. Efter en stund började värkarna göra mig väldigt illamående och jag tyckte smärtan började bli jobbig att hantera. Vi gick in och var till toan. Sen ville jag upp igen till förlossningen. Gick till cafeterian först och köpte tidningen till Johans minneslåda. 
Ute och vankar.
När vi kom upp förklarade jag hur jag kände mig och vi kom överens om lavemang, citadon och undersökning.
Värkarna tilltog med snabb fart. Jag undersöktes Kl. 16.10. Öppen 2-3 cm. Hur besviken blev jag?
Fick lavemanget och det gjorde sitt jobb. Kändes bra inte alls besvärligt. Inne på toan där jag stannade en stund ökade värkarna med rasande fart. Tog en stund innan jag lyckades ta mig in till David igen. Sen är det lite suddigt i minnet.
Jag trampade mellan väggar och fönster. Värkarna kom nästan utan uppehåll. Jag grät, skrek och ville bara ha min efterlängtade epidural. Men det var ju för tidigt, var ju så lite öppen. Epidural hade jag bestämmt innan och jag längtade efter att få en "paus" med den. Personalen hade fått mig att tro detta skulle ta tid. Egentligen skulle han ju strax vara ute. Det hände mycket nu men ingen förstod. TIllsist ville sköterskan ta en titt, se om jag öppnat mig mer. Jäklar vad klen hon måste trott jag var eftersom hon trodde inget skulle ha hänt ännu. Det tog en stund innan jag lyckades lägga mig ner. Hon tittade och en doktor kom och tittade. Jag låg. Smärtan här kan inte ord beskriva. Jag hade riktig panik. Kändes som jag kvävdes. Jag skrek nej, nej, nej. Ropade på mamma till och med minns jag. Grät och skakade. 10 cm var jag öppen. Men vad faaaan jag ville ju ha epidural, nu är jag aaaaarg skrek jag åt barnmorskan. I huvet: Jag kan inte krysta. Jag kan inte föda. Jag måste ha stopp. Vila! Nu är det stopp. Men, man kan inte avbryta förlossning. Personalen diskuterade hur dom skulle hjälpa mig. Jag hörde inte. Kände huvet komma ropade. MINA BEN DÅ???!!! För dom skakade så. Jag trodde jag skulle få krysta nu i 45 minuter eller så, som med Louise. När jag tröck trodde jag det var början på något som skulle ta tid. Men jag krytstade ut honom på en gång. Dom hann precis ta imot honom! Kl 17.10 sa Johan Hej! Jag fattade inte. Var förskräckt och kunde inte ta till mig honom, rädd för moderkakan. Rädd för mer värkar, jag var chockad. Men bebis ljudet tog mig tillbaka till lugnet. David klippte och jag fick min prins!
Johan Aaro Lee Jepsen, nyfödd. Den 5/9 2011. 3315gram, 48 centimeter.
'Detta inlägg kommer fyllas på med mer text och bilder senare, när jag skrivit klart och läst journalen mm.
Åhh vad jag känner igen mig i det där när värkarna kommer i princip oavbrutet och allt man vill ha är en epidural för att man är öppen så lite och dom tror att det ska ta sån tid. Tänk om man visste då att det inte ens är en timme kvar vad mycket lättare det skulle ha varit attförsöka slappna av och andas istället för att känna "nej inte en värk till, jag klarar inte mer, jag dör, hjälp mig" Men att krysta ut på en värk kan man ju vara lite mallig över när man berättar för andra sen och glömma bort att man ligger där och vill dö eller vad som helst för att det ska sluta ;)
